Berner sennenhund är en av de raser som oftast beskrivs med ordet “snäll” utan att det är en överdrift. Den är stor, lugn och genuint mjuk i sitt sätt, en hund som hellre ligger i samma rum som familjen än driver runt på egen hand. Skuggan över rasen är lika tydlig som charmen: den lever kortare än nästan alla andra storrasiga hundar, och den som skaffar en bernervalp bör gå in i det med öppna ögon.
Från alpernas gårdar till sällskapshund
Rasen kommer från trakterna kring Bern i Schweiz, där den arbetade som gårdshund hos bönder i bergstrakterna: drog mjölkkärror, vaktade gården och drev boskap. Namnet “sennenhund” syftar på “senn”, den schweiziska alptalgen för mjölkbonde. Rasen var nära att försvinna i slutet av 1800-talet när jordbruket mekaniserades, men räddades av schweiziska uppfödare runt sekelskiftet 1900 och spred sig sedan internationellt som sällskapshund snarare än arbetshund.
Temperament i vardagen
En berner sennenhund är sällan påträngande eller högljudd. Den är trygg i sig själv, tålmodig med barn och håller sig gärna i närheten av sin familj utan att kräva ständig uppmärksamhet. Mot främlingar är den ofta lite avvaktande till en början, men sällan aggressiv, det handlar mer om en naturlig försiktighet som mjuknar när hunden känner sig trygg. Grundläggande lydnadsträning går lätt med rasen eftersom den är samarbetsvillig, men den ska aldrig tränas hårt eller med tvång: en berner som känner sig pressad stänger av.
Motion i lugnt tempo
Rasen behöver regelbunden motion, en till en och en halv timme om dagen, men i ett betydligt lugnare tempo än till exempel en labrador eller en australian shepherd. Långa, lugna promenader, gärna i skog och kuperad terräng, passar bättre än högintensiv aktivering. Den täta, mörka pälsen gör hunden känslig för värme, och sommarpromenader bör förläggas till morgon och kväll snarare än mitt på dagen.
Under uppväxten är det extra viktigt att inte överbelasta lederna. En stor ras som växer snabbt är känslig för hård träning, långa löprundor och hopp innan skelettet är färdigväxt, ofta inte förrän runt arton månaders ålder.
Päls och skötsel
Den långa, sidenlena dubbelpälsen är rasens signum, och den kräver arbete. Räkna med genomborstning flera gånger i veckan för att hålla undan matta tovor, och nästan daglig borstning under vår- och höstfällning när underullen lossnar i stora mängder. Rätt verktyg och teknik för borstning gäller i grunden även här, även om berner sennenhundens päls är längre och kräver en grövre kam för att komma ner till underullen.
Hälsa och vad du kräver av uppfödaren
Detta är rasens svåraste kapitel. Berner sennenhund har en klart förhöjd förekomst av flera cancerformer, däribland histiocytärt sarkom, och cancer är den vanligaste dödsorsaken i rasen. Genomsnittlig livslängd på 7 till 9 år, mot 10 till 13 år för många andra raser i samma storlek, förklaras till stor del av detta. Utöver cancerrisken ska föräldradjuren vara höft- och armbågsröntgade, och en seriös uppfödare är öppen med hälsohistoriken i sina linjer snarare än att tona ner den. Regelbundna hälsokontroller genom hela hundens liv ökar chansen att upptäcka problem tidigt, men går inte att helt eliminera den genetiska risken.
Vad den kostar
En bernervalp från en uppfödare ansluten till SKK kostar normalt mellan 22 000 och 32 000 kronor. Med tanke på den kortare förväntade livslängden bör man också fundera på försäkring med bra villkor för tumörsjukdomar redan från start, eftersom det är den risk som statistiskt sett spelar störst roll för rasens hälsoekonomi över hundens liv.
